Afghanistan är ett av världens farligaste land att födas i som kvinna .Kvinnor i Afghanistan saknar nästan helt ekonomiska rättigheter, ett allvarligt hot mot landets kvinnor. Riktat våld mot kvinnor, dyster sjukvård och desperat fattigdom är det som gör landet mycket farligt för kvinnor.
foto (Damir Sagolj/Reuters)
Här vill vi presentera en av oss Trollhättebor, som lever i bland oss, som du ser i affären, på stan och möter på exempelvist sjukhuset, men som du inte vet något om.
Myram är en av våra flitigaste besökare på Öppna förkolan. Hon kommer hit med sin snart tre åriga dotter och ibland är även hennes man med. Familjen har nu varit i Sverige i fem år och dottern är född i Sverige. Den lilla familjen är nu utvisad från vårt land och väntar på besked när de tvingas lämna landet.
Både Myram och hennes man har en önskan om att få arbeta och sysselsätta sig med något. De kan jobba gratis, säger de, bara de får känna sig nyttiga och hitta någon meningsfullhet i tillvaron.
Vi frågar Mayram hur det kom sig för att fly och varför det blev just Sverige? När vi planerade att fly från Afganistan lyssnade vi noga på den information vi kunde höra om olika länder i världen. Sverige var det land som av alla beskrefs som nummmer ett. Här tog man hand om människor, här blev flyktingar väl behandlade. Mayram var gravid och vi ville ha det bästa för vårt barn.
Vi bad Myram berätta om hur det var att växa upp i Afganistan. Mayram berättar;
" Jag föddes för 33 år sedan i Afganistan. Min mamma var lärare och min pappa var miltär. Jag har fyra äldre bröder, två äldre systrar och en yngre bror. Eftersom min pappa var militär flyttade vi mycket. Under en period bodde vi även i Kabul, men annars levde familjen i mindre byar och småstäder. Vi hade det varken fattigt eller rikt.
När jag var tre år började kriget. Min mamma var en mycket trygg person, men hon hade många barn att ta hand om. Jag kommer i håg att vi barn alltid var rädda och oroliga. När kriget började var vi tvugna att ta på oss fotsida käder och dok. Mina föräldrar ansågs som kommunister då de hade en mer mordern hållninig till kvinnor och barn. När jag började skolan var skolan stängd i bland och i bland var den öppen. Vi barn visste aldrig vilket. I Afganistan har inte kvinnor och barn något högt värde. Jag minns mest att man skrek åt barn. De skulle leka ute och inte föra väsen, inte vara i vägen. Jag har så få minnen från när jag var barn. Jag kommer inte i håg om jag hade leksaker eller inte. Jag har heller inget minne av att jag var glad som barn.
.
Efter som min pappa var miltär kunde jag åka till Ryssland för att studera teknologi. Det var en frihet för då behvöde jag inte bära dok och fotsida kläder. Men så småningom fick min pappa problem med sina kontakter i Ryssland och då måstejag återvända till Afganistan. Jag var återigen tvungen att dölja mig bakom kläder och slöja. Jag jobbade som lärare i hemlighet för FN och lärde kvinnor och barn att läsa. Det var mycket hemilghetsmakeri att genomföra detta för allas säkerhet.
Efter en tid tvingades jag att gifta mig med en man vilket var förutbestämt sedan jag var liten flicka. Han var stark islamistisk och jag fick utstå mycket våld under denna tid och fick bland annat mina tänder utslagna. Jag fick inte gå ut, utan fick sitta inne hela tiden. Jag lyckades till slut skilja mig från den mannen Jag träffade min nuvarande man genom min pappa. Vi bestämde oss för att fly landet då vi var utsatta för hot inte bara via kriget utan även från min ex mans familj och släkt. Min nuvarande man var ensam då hela hans familj blivit skjutna av talibanerna. I samband med vår flykt dödades min bror och min morbror i ett bråk med min ex mans familj. Vi fick kontakt med en man som skulle hjälpa oss att fly.
Jag var gravid när vi började flykten.. vi reste i över en månad..vi gick till fots, vi åkte lastbilsflak och i bland till sjöss. Vi visste inte var vi var. Jag fick missfall under resan och mådde mycket dåligt. Väl framme i Sverige visste vi inte att vi var i Sverige. Vi visste inte att Kållered var Sverige. Vi var lättade..Detta var början på fem års väntan att få stanna i landet....
Här i Sverige får barn mat, kläder, de bor fint. Vuxna respekterar barn, de får höras och synas och gå i förskola. Detta kommer inte vår dotter få om vi måste återvända. Vi vet inte ens om vi kommer att överleva. Här får jag lov att göra mig och min dotter vacker och visa vem vi är. Jag bär inte slöja längre för det gjorde inte min mamma när jag var liten, innan talibanerna tog över makten.
Myarams man som sitter bredvid och lyssnar säger; Jag är muslim, jag är stark i min tro, men alla människor är värda lika mycket inför gud. Det spelar ingen roll om du är man, kvinna, barn eller vilken religon du har-alla är vi lika värda inför gud. Detta lärde oss våra förädrar. Afganistan är ett vackert land, med mycket naturtillgångar. Alla skulle kunna leva gott i vårt land, men nu finns det ingen framtid.
Nu är vi utvisade, vi vet inte vad som kommer att hända med oss. Vi tror inte vi kommer att överleva. Vi är oroliga för hur vår lilla dotter kommer att få det, vilket liv ska hon få. Fem år av väntan och hopp......och nu måste vi tillbaka......det är smärtsamt och ångestfyllt!!!
Öppna förskolan är viktig för de barn som har det som Myrams dotter. Att se sina föädrar i kris, att känna oron kan vara förödande för ett litet barn. Därför är Öppna förskolan och förskola så viktigt för att behålla normaliteten för alla barn till våra flyktingar. Något att tänka på där vi ser det som självklart att ha tillgång till förskola och för politker som kan tänka sig att lägga ner Öpnna förskolor runt om i Sverige.
